Vårkänslor

I dag är det riktigt varmt. 14-15 grader fast det blåser ganska kraftigt. Tänkte att jag måste ut och kolla om det är några vårtecken på gång.
I går hörde jag tranorna flyga över för första gången i år.

Tog bilen och körde till kommunens södra gräns. Promenerade sedan ut mot havet.
Ganska snart fick jag syn på årets första humla. En stenhumla som lite yrvaket hade en del problem med balansen. Så här på våren finns det bara drottningar. Alla andra är döda. Drottningarna är befruktade sedan i fjol och skall nu söka någonstans att bygga ett bo och börja producera arbetare som sedan skall hjälpa henne.
Lite senare såg jag ytterligare tre humledrottningar, men de var alla jordhumlor. För dem gäller samma villkor. Det är tufft i början. De måste göra allt själva. Men sen blir det bättre.

Jag fortsatte ner till havet. Det fanns gott om gravänder i bukten. De är närmast karaktärsdjur för Lundåkrabukten vid den här tiden på året. Några bläsänder och svanar noterade jag också, men för övrigt var det tunnsått. Det var kanske blåsten.
Ute vid havet ligger en ganska stor grandunge. Det går en liten smal väg eller stig genom dungen, som jag brukar följa ibland. Jag tar och går in i dungen. Det har blåst ner en hel del träd så man får lirka sig fram. Det regnar granfrö hela tiden från kottarna, som klänger vid den här tiden. Jag hade hoppas på lite trevliga småfåglar, kanske korsnäbbar, men allt är tyst. Jag ser då något skärt ligga längre bort på stigen bakom en nedfallen gran. Det är säkert någon som har dumpat sopor av något slag. Gamla madrasser eller något liknade. Jädra tilltag! Jag riktar in tuben. Jag blir alldeles paff när jag ser vad det är.
Ett helnaket par är mitt uppe i en kärleksakt. Det handlade inte om ungdomar utan snarare om medelålders välvuxna personer. Jag drog mig försynt tillbaka. Att dom bara kan? I denna blåst! Där stod jag i min fleecejacka och vindtygsrocken utanpå den och tyckte det behövdes i den starka blåsten. Men det var tydligen årets happening för dem. Älskog i vårsolens blåst.

De var så upptagna med sig själva så de märkte inte mig. Då ringde plötsligt nallen. Fan också! Men då jag var som tur utom hörhåll.

Jag fortsatte bort till Järavallen för att se om vårsidenbina hade vaknat, men det hade de inte, men snart brakar det loss. Då kommer de upp ur marken i hundratal. Med det får vi återkomma till. Nu lägger jag på luren.