Årets sista dag

Vi är ute och promenerar. Man märker att det närmar sig nyår, fast klockan är inte mer än två. Överallt smäller det. Knallskott som får en att hoppa till. Vi tycker det är så himla obehagligt. Häromdagen var det en dam, som fick en smällare i ansiktet och måste åka till Lund i ambulans. I Danmark är de mycket mer restriktiva, men i Sverige är de så himla rädda för att det skall skada integriteten. Barn kan kanske bli hämmade om de inte får smälla hejsan svejsan. Vem vet? Man tycker affärerna kunde låta bli att sälja. Men inte, för dem handlar det om pengar och det är långt viktigare än att en massa hundar lider och att vanliga människor tycker det är obehagligt och till och med farligt att gå ut. Men vem skall förbjuda det? Man kan ju alltid hoppas på det nya styret i stan.
Nåja, det händer trevliga saker också. Plötligt får jag syn på en flock sidensvansar, som slår ner i ett träd. Det blir årets första obs på denna art fast det är årets sista dag. Den skall "hängas in", som det heter på fågelskådarspråket, i min lista över sedda fåglar i Landskrona för 2006. Det är "microbirding "det handlar om, men det visste ni nog redan.
Ja, så har det gått ett helt år. Tiden bara rinner iväg. Vi har väl hunnit med en hel del. Lite resor. En vinresa till Franken i norra Bayern. Synnerligen lyckad. Vi har redan bokat in en ny till nästa år. Också en kulturresa till Rom. Mycket givande och ett bra komplement till mina studier i latin på medborgarskolan i Lund.
Årets händelse?? Ja, det utan tvekan bilresan till Pajala för att hälsa på vår gamla PV från 1961. Den resan innehåll så mycket mer än bara bilen. Sverige är ett underbart och vackert land, som vi tycker är väl värt att lära känna.
I stor sätt har vi varit vid god hälsa. Birgitta har återhämtat sig helt efter sin näthinnelossning med efterföljande starroperation. Det är ju så, att när man blir äldre är det väl alltid lite småkrämpor som plågar en, man får kissa lite oftare på nätterna, men är det inte värre skall man inte klaga. Man har kommit till den åldern, då hälsan är det allra viktigaste.
Inför det nya året skall ju man avlägga nyårslöfte. För min del blir det inte så mycket av den varan. Jag har tänkt att jag skall gå lite mer regelbundet till Fysiken, så att jag kommer i lite bättre form. Det är säkert bra för hälsan och välbefinnadet. I övrigt gäller att utnyttja dagen och året så gott det nu går.
När dagen väl har gått kommer den inte tillbaka. Har man slarvat bort den är det bara till att beklaga. Redan Horatius sa "carpe diem", fånga dagen, gör det bästa Du kan av dagen, och han fortsatte, om man översätter det till svenska: "och förlita dig så lite som möjligt på morgondagen". Jag skall försöka leva efter den modellen.
Tack för året som gått och så hoppas vi att nästa år blir lika bra.

Nu är det jul igen

Under årens lopp har vi firat jul på många olika sätt. Vi minns jularna i Afrika. Vår första jul i Etiopen. Lite jul ville vi ju ha. Vi skaffa en cypress, som vi satte i ett cementrör. Det var det närmaste en julgran vi kunde komma. Lite grejs mojs hade vi med, som vi hängde i våran "julgran".
Ett år firade vi jul i Monbasa vid Indiska Oceanen. Vi bodde på något som hette "Trade Winds Hotel. Det var jättevarmt, kring 30 tror jag. Tomten kom på en moped. Hotellet hade ordnat klappar till gästerna. Jag minns att Christian fick en freesbee. Varken han eller vi andra hade en aning om vad det var för någonting. Men så var det också i början på sjuttio-talet.
Så har åren ramlat på. Många har inte lämnat några bestående minnen. Men så är det nog. När inget speciellt händer, kan man inte komma ihåg det efter några år. Oftast har vi firat julen hemma på Storgatan, med eller utan barnen. De är alla utflugna sedan länge och har sina egna familjer.
I år for vi först upp till Christian och Victoria för ett par dagars pre-Christmas firande. En fin och omväxlande visit, som jag redan skrivit om.
Sedan till Gävle, till Stefan och Anne Catrine. Liksom i Afrika var det en grön jul, fast lite svalare förstås. Själva julaftonen firade vi hos Anne Catrines dotter Malin och hennes Hans. Vi blev mycket väl förplägnade och som brukligt är åt vi mycket mer än vi borde. Berget med julklappar var stort och alla fick fina presenter.
På juldagen kände vi oss tvugna att ta en riktig långpromenad efter allt frossande. Bocken fanns på plats och tycks överleva julfirandet
På annandagen var vi lite mer kulturella och besökte,även till fots, länsmuséet i Gävle och lärde oss allt om Läkerol och Pix och mycket annat. Pix är för övrigt klassigt latin och betyder tjära. Men stor sak i det. Tabletten smakade gott. På kvällen gick vi alla till en indisk restaurang och åt en fin orientalisk måltid.
Allt har varit fint. I dag tar vi tåget hem till Landskrona och vardagslivet. Hasta la vista!

Vart är vi på väg?

Vi satt och tittade på Oldsbergs trevliga lördagsprogram "På spåret" med de återkommande frågorna "vart är vi på väg"?

Man kan fördjupa frågan litet och tänka på hela vårt klot. Vart är vi på väg?

Sonen Stefan sa: Du känner väl till hur det gick för befolkningen på Påskön? Jag var dåligt uppdaterad, men beslöt att se efter vad som hänt. Det är nämligen så att man under de senaste åren tror sig ha löst gåtan med Påskön. Den invaderades på 900-talet. Ön var skogsbevuxen. Folk började bygga hus och båtar. Befolkningen växte. Det bildades tolv klaner som sinsemellan konkurrerade om tillgångarna och försökte överglänsa varandra med allt större statyer. Den lokala djurfaunan jagades och utrotades så småningom. Döda brändes på stora bål. Mat hämtades från havet. Folk levde gott, väldigt gott, men det blev successivt allt sämre. Så småningom hade man avverkat all skog. Hade ingenting att bygga nya båtar med. De gamla blev allt sämre. Man kunde inte fiska längre. På ön fanns ingen mat, inget bränsle. Försent började man inse vidden av sitt handlande. Allt började bli koatiskt. Genom sitt sätt att leva hade de grävt sin egen grav.

Det var Påskön det. Men är vi inte inne på samma väg. Parallellerna mellan Påskön och vår egen moderna värld är slående. Men jordklotet är mycket större. Därför kan man blunda mycket längre, innan man blir tvungen att erkänna, att vi är inne på fel väg. Det är jul nu, men vi har ingen snö. Är det ett resultat av växthuseffekten? Vad vet jag, men varför skulle det inte kunna vara det?? Jag tycker att västvärlden skulle ta lite allvarligare på de här problemen. I Venezuela kostar besinen 30 öre litern. Vilka signaler ger det? Det är bara att fläska på.

När jag bodde i Etiopien var det marknad två gånger i veckan. Man såg folk komma vandrandes över slätterna. De som hade gods att sälja hade lastat det på hästar och åsnor. En och annan bil syntes till, men många var de inte. Har ni varit på Kiviks marknad??? Tala om bilar!!! Det är kanske det vi kallar utveckling, men till vilket pris.

Problemet är svårt. Vår välfärd vill vi inte mista. Men är vi beredda att göra de avkall som behövs för att få behålla den?? Det verkar inte så. Homo sapiens betyder den tänkande människan. Det skadade inte att den tänkte efter om vi är inne på rätt väg.

A visit to Stockholm

Julen står inför dörren. Vi skall fira julen uppe hos Stefan i Gävle. På vägen upp stannade vi ett par dagar hos Christian och Victoria. I dag åkte vi först in till Gamla Stan för att se på Nobelmuséet. Stefan och hans företag har ljussatt hela muséet en gång i tiden. Just nu var det en specialutställning om Churchill och hans målning. Churchill var en fantastisk man. Han var Brittisk premiärminister och spelade en mycket stor roll under andra världskriget. Men nobelpriset fick han i litteratur. Dessutom var han en framstående målare. Han var förvisso en man med många strängar på sin lyra. Och vilka strängar!!
Vi gick runt och tittade på en del andra nobelpristagare. Vi såg en film där några nobelpristagare berättade om sina liv och sin forskning. De vi såg var helt besatta av sin forskning. Social umgänge stod långt ner på listan. De jobbade allt vad de orkade sju dagar i veckan. De ville komma fram, bli bäst. Det gäller väl inte för alla , man väl för många.
Det påminner mig om en cirkusartist, som var en mycket skicklig jonglör. Han kunde jonglera med sju käglor, men där var det stopp. Han kände, att om han någonsin skulle lyckas jonglera med åtta käglor, skulle han bli världens lyckligaste man. Det fanns en man som var hans idol. Han kunde jonglera med åtta käglor. Men så en dag fick han höra att hans store idol hade tagit sitt eget liv. Han hade anförtrott till en närstående, att livet var inte värt att leva om man inte kunde jonglera med nio käglor. Ja, människan är ett märkligt djur!!
Nå, ingen skugga skall falla på dessa geni.

Vi forstatte vidare till en etiopiska restaurang, som hette Abyssina. Vi gillar etiopisk mat. Vi visades ner i källarserveringen, som hade en fantastisk miljö. Härliga tavlor från Meneliks dagar och den koptiska kyrkan. En tavla av Tefle Afework, som är etiopens mest kända konstnär, bättrade på stämningen, för att inte tala om den härliga etiopiska musiken, som strömmade ur högtalaren, som var inställd på en lagom hög nivå.
En etiopisk kvinna hälsade oss välkomna och vi gjorde våra beställningar med hjälp av vår bästa amarinja. Hon blev lite förvånad och sa "gobas", "gobas" flera gångar. Det betyder "så duktiga ni är" på ett ungefär. Så kom maten in på ett stort fat. I botten "injeran", som är deras typiska bröd,påminnade om skumgummi. På detta låg olika "wotter" dvs tilltugg såsom kyckling, kött, ägg , linser, böner och andra grönsaker. Allt har sina namn på amarinja, men det hoppar vi över.
Christian satsade på grönsaksbaserade wotter. Allt var mycket gott och vi njöt av fulla drag.
När vi alla var mätta ville Christian prova sin nyinlärda amarinja och beställa tre kaffe. " Soste bunna efallegallo", sa han, och ta mig tusan det funkade perfekt och servitrisen sa "gobas" ännu en gång. När vi var färdiga betalade Christian och sa att det var deras julklapp till oss. Vi tackade glatt. Vi lämnade stället. Det hade varit en både kulinariskt och känslomässigt fin upplevelse.
Vi tog oss hem till Solna med buss och hade en fin afton med räkor, avocado. turkisk youghurt, ugnrostat bröd . Till detta drack vi Old Speckled Hen och skumpa för finsmakarna. Christian höll sig till den danska ölen. I morgon far vi vidare till Gävle och Stefan.

Nya släktingar

Jag skrev tidigare om ett besök hos familjen Rune. Gunilla Runes pappa Bengt Grahn har hävdat att de är släkt med Birgittas släkt. Vi har diskuterat det ofta, men vi har inte kunnat bevisat att det råder ett släktförhållande. Birgittas pappa Arne har alltid sagt vi inte är släkt. Till saken hör att Bengt och Arne varit bästisar i många år. Saken kom upp till diskussion även vid detta besök. En svåger till Gunilla presenterade senare i ett e-mail allt han kände till i fallet. Och sen har vi jobbat vidare. Men vi har inte kommit fram till en riktig lösning. Vi har tillgång till Genline, som är avfotograferade kyrkoböcker, som ligger på en CD. I går kväll beslöt vi att diskutera fallet från början igen och försöka finna en ny infallsvinkel. Och vi knäckte nöten!!! Det visade sig att personen, som var den felande länken hade blivit flyttad från hemmet vid sju års ålder. Han hade bytt både för- och efternamn. Men födelsedatum och en hel del andra saker gjorde att vi var säkra på att vi funnit rätt person. Detta gjorde att vi kunde länka samman de båda släkterna. Detta skedde vid slutet av 1700-talet. Det kändes riktigt kul. Birgitta och Gunilla Rune är 6-männingar. Inte så nära släkt men ändå. Tänk om Arne och Bengt hade levat.

Om K-märkta ord

I eftermiddag har jag suttit och slöläst en riktigt trevlig bok. Den heter : "K-märkta ord från kalasbyxor till flourtant" av Stellan Bengtsson och Göran Willis.

Den handlar om ord med historia.

Grogg tycker man är supersvenskt. Man dricker grogg på alla kalas av traditionell typ. Men svenskt är det inte. Det fanns en gång på 1700-talet en brittisk amiral son hette Edward Vernon. Han tyckte att sjömännen drack på tok för mycket rom. Han bestämde att alla som ville dricka rom måste späda ut den med vatten. Nu hörde det till saken att denne amiral alltid bar en uniform tillverkad av grogramtyg. Det är ett slags tyg ,som består av siden och mohair. Jag har sett en bild på plagget och det ser ut som en skinande lodenkostym. Hursomhelst kallade sjömännen honom för "Old Grog" efter tyget. Sen började de också kalla den utspädda romen för grog.
Ordet införlivades i svenskan och blev mycket populärt som vi alla vet. I engelskan är det i stort sett borta. Vill man ha en grogg i Amerika så får man beställa en "highball".

Ett annat lustigt ord är kalasbyxor. En textilimportör beställde strumpbyxor från Amerika. På fraktsedel stod det pantyhose, vilket betyder just strumpbyxor. Importören tänkte att det är nog ett märke, så det får jag försöka översätta. Han läste inte så noga utan tyckte det stod partyhose och så översatte han det till kalasbyxor och så vips var ett nytt ord myntat.

Många ord lånas in från latinet. Vet man inte vad orden betyder är det alltid lite enklare att hanskas med dem. Konstigt nog har en hel del verb i presens första person singularis tagits direkt och avvänts som substantiv.
vi har
volvo = jag rullar, det känner säkert de flesta till
vidare
video = jag ser
audio = jag hör
radio = jag strålar
det finns säkert fler

Detta och mycket annat kan man läsa i denna trevliga lilla bok.

Att scanna bilder

Det är inte måttligt vad en gammal man måste lära sig för att upprätthålla en någerlunda acceptabel allmänbildning. Vi har ett helt skåp fullt med diabilder. Vi har länge diskuterat vad vi skall göra med dem. Vi har kommit fram till att det enda raka är att scanna in de bästa bilderna och spara dem på en eller flera CD-skivor. Resten får gå till det runda arkivet. Ett jätteprojekt. Problemet är att då måste man kunna scanna. Vi har köpt en scanner för ett tag sedan, men sen har inte mycket hänt. Christian visade mig när han var hemma en gång, men jag lät det gå för lång tid innan jag satte igång och då hade jag glömt bort det.
Nu måste Du skärpa Dig, sa hustru Persson. OK, vi har en gemensam vän i Markaryd, Walter, som är en hejare på allt tekniskt. Vi bad honom komma och det gjorde han gärna. Han och hans hustru Ulla kom idag.
Vi har jobbat stenhårt. Laddat ner Adobe Photoshop och scannat ner allt möjligt. Vi börja med svartvita kort, fortsatte med julkort och gick sedan över till diabilder. Vi korrigerade bilder både på ena och andra viset. Vi provade med extra skärpa. Mot slutet surrade det en del i mitt huvud, men jag tror nog att jag skall klara av det och Walter har lovat mig support om det behövs.
Ja, livet är fullt med utmaningar om man bara bjuder till och det är väl det som är livets krydda och pastej.
I dag skall jag inte scanna mer. Vi håller tummarna. Ciao!

Ett äventyr med gott slut

Min hustru Birgitta är en mycket aktiv person. Det torde inte vara någon hemlighet inom den närmaste familjekretsen. Häromdagen var hon på vattengympa. Hon sa: "Idag körde de verkligen hårt med oss. Jag är alldeles slut." Jag är inte van vid de tongångarna. Sa bara: " Du får ta det lite lugnare, så att Du inte knäcker Dig". Det blev inte mer pratat om det. Dagen efter var vi på 80-årskalas nere i Skanör hos våra goda vänner Hans och Lone. Det var mycket trevligt, men vi var lite trötta när vi kom hem. Jag somnade gott. På morgonen kom Birgitta och sa: Jag har haft så ont över bröstet och har inte kunnat sova. Det är kanske något med hjärtat. Vi borde nog åka upp på akuten. Sagt och gjort. Vi åkte till jourläkarcentralen. Full rulle. De tog EKG och en massa provor. Hon fick syrgas. De satte i kanyler. Läkaren kom. Ja, proven verkar bra, men vi vågar inte släppa Dig , så det får bli ambulans till akuten i Lund. Och så blev det. Väl där nya provor, EKG och lungröntgen.
Läkaren kom och fråga en massa saker. Inget passade in. Han tryckte på bröstkorgen. Det gjorde ont som sjutton. Men det var en ytlig smärta. Har Du möjligen hållit på med några anstängande aktiviteter, frågade han. Ja, sa hustrun, det skulle i så fall vara vattengympan. Det handlar tydligen om en överanstränging av bröstmuskeln. Vi får vänta på provsvaren. Jag känner mig redan bättre, sa Birgitta. Efter ett tag kom svaren. Värdena kunde inte vara bättre, så det blir bara till att åka hem till Landskrona. Det var ändå bra att vi åkte upp till akuten. En annan gång är det kanske allvarligare. Det hade tagit hela söndagen. Hungriga åkte vi till vår Kinarestaurang i Landskrona. Det hade varit en omtumlande dag som tur var slutade lyckligt.

Rymdfärder

Ja, idag skulle Fuglesang upp i rymden. Men vädret satte käppar i hjulet så han fick vänta ett tag till.
Vad skall man tycka om att satsa så väldigt stora belopp för åka ut i rymden. Själv kan jag inte fatta vad vi har där ute att göra. Vad som kan vara bra är väl alla spin-off-effekter, som kommer som biprodukter av rymdforskningen och som vi kan ha nytta av här på jorden.
Jag kollade Nasas budget och den ligger i runda slängar på 150 miljarder kronor om året. Det är mycket pengar det. 150 miljarder lusidorer. Ta er en funderare. 150 miljarder svenska kronor. Tala inte om vad alla krig kostar. Det är multo var så söker!!
Men människan är tydligen en varelse som aldrig blir nöjd. Bara mer och mer. Det ligger tydligen inbakat i generna. Nu räcker inte månen, utan man pratar om mars och om planeter som ligger ännu längre bort. Häromdagen hörde jag någon som pratade om att andra solsystem skulle vara möjliga att nå.
Jag hade en kemilärare när jag gick på specialgymnasiet för 50 år sedan som sa till oss: "Jag skulle önska att alla läste åtminstone en fil lic i astronomi, så att de kunde inse vår litenhet i universum." Jag tyckte han var en vis man.
Om vi ser oss själva i ett universiellt perspekiv är jorden mindre än ett sandkorn. Vi är nog inte så very important.
Jag skulle hellre se att vi klarade av jordens egna problem och det finns förvisso gott om sådana. Krig, svält, enorm fattigdom och HIV, växthuseffekten inte att förglömma. Men det är kanske för mycket begärt. Det tycks inte ge några points i världspolitiken.
PS Läste just i bladet att rymdstationen kommer att kosta 700 miljarder kronor. Det Du!! DS

Digitalkamera

Det är inne att ha digitalkamera. För ett tag sen fick jag en riktigt tuff kamera Canon Power Shot S3 IS med en massa funktioner och grejer. Lite mer än vad än vad jag klarar av, åtminstone i början. Och minneskortet. Det är på en gigabite. Det är hur mycket som helst verkar det. Jag har tagit över 400 bilder och det fortfarande minne kvar.
Men det är inte bara att fotografera. För att det ska bli överblickbart måste man skriva på kortena och man måste göra det på ett riktigt sätt för annars blir det bara en ännu värre röra. Det har jag fått erfara med min gamla digitalkamera. (Ja, jag har faktiskt haft en enklare förut).
Jag tror nog att vi slarvar med att skriva på eller registrera våra kort. Det är betydligt roligare att knäppa än att skriva. Det är så lätt att motivationen fattas av någon konstig anledning.
Fast nu har jag lite bättre samvete. I dag har jag faktiskt skivit på alla 400 korten och kört över dem på en CD. Nu fattas bara göra en förteckning över korten i min pärm över kort-CD. Det är jobbigt, men skönt när det är klart.
Man kanske borde dra ner på plåtandet. Vi hörs!
Förresten i går släppte de Mackmyra whisky. Tyvärr glömde jag bort det. Systemets 25 flaskor gick på en gång. Nåja, jag har Famous grouse hemma.

1sta advent

Dagen började lite konstigt. Tidningen kom inte. Jag fick ringa och de vanlig morgonrutinerna, som har blivit ganska inrutade, blev rubbade. Hur som helst vi hade bestämt oss för att gå i kyrkan. Det är ju 1sta advent.
Vi har ju en vacker kyrka. Byggd på utfyllnadsmark från havet. Den byggdes under senare delen på 1700-talet. Den heter Sofia Albertina efter en ettårig prinsessa. Det var så att kung Adolf Fredrik med sin gemål Lovisa Elonora var här på besök. Kungen skulle inspektera försvarsanläggningarna och drottningen skulle döpa kyrkan. Det är lite oklart vad kyrkan skulle heta, men hon bestämde helt sonika att den skulle uppkallas efter hennes lilla flicka, Sofia Albertina, som också var med. Och så fick det bli. Sofia Albertina var syster till Gustav III.
Det var knappt halvfullt i kyrkan. Det tycks bli mindre för vart år. Jag satt och beundrade den vackra altartavlan som målats av den danske konstprofessorn Karl Bloch. Den har sin lilla historia. Den skulle kosta 4000 kr. Det var 1885. Det tyckte kyrkan var alldeles för dyrt och ville ha en enklare variant för en tusenlapp. Men då trädde en av stadens grosshandlare, C. F. Neess, fram. Det är klart att vi skall ha en ordentlig altartavla, sa han. Jag betalar. Och det gjorde han.
Karl Bloch har målat två altartavlor med samma motiv. Båda är kallade Christus Consolator. Den ena finns här i Landskrona och den andra i Hörup utanför Ystad och denna har kopierats i ett stort antal kyrkor. Många tror att det är landskronatavlan som kopierats, men så är det inte.
Det har sina sidor att gå i kyrkan. Jag är inte ateist, men har lite svårt att hänga med tankegångarna. I bönen om förlåtelse står det: Du som i Kristus öppnar världen och utplånar världen alla synder. Med tanke på alla krig och allt annat elände i stora delar av världen hade jag varit lyckligare om det hade stått: och förhindrar världens alla synder. Ja, varför skulle det inte kunna vara så?
Psalmer, uppläsningar och predikan för mässan vidare. Jag har lite svårt att koncentrera mig ibland. Då ägnade jag mig åt att böja latinska verb i futurum. Det gick ganska bra så länge jag höll mig till 1sta och 2dra konjugationen, men när jag kom till 3dje och 4de så krånglade det till sig. Skärpning!! Vid trosbekännelsen skall alla läsa med. Jag var tyst. Tänkte bara kan det verkligen vara så. Den helige ande och ett evigt liv. Det är klart att man vill att det finns en gud. Det vill nog alla, åtminstone när man är svårt sjuk eller håller på att drunkna. Man kan bara hoppas. Konstig att det är så olika mellan olika religioner. Man kan undra vem som har mest rätt. Något facit finns väl knappast.
Jag skulle nog inte ha funderat så mycket. Det gjorde att jag hoppade över nattvarden.
När vi lämnade kyrkan bjöd de på pepparkakor. De var jättegoda.

Rondellhund - statyhund

Den sista stora flugan - rondellhunden - har nu även nått Landskrona. Det står en uppe vid rondellen vid poststationen, ja vi säger fortfarande så fast det är inte mycket kvar av den gamla verksamheten. Själv tycker jag att det är en onödig trafikfara. Man tittar om det finns någon hund och så tappar man uppmärksamheten. Läste förresten att den första rondellhunden hade blivit överkörd. Så kan det gå.
Var ute i Borstahusen i går och då så jag en trähund som var knuten till statyn med fiskargumman. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. När jag körde ut där idag var hunden borta. Det var synd för jag hade tänkt introducera den sk statyhunden. Det kunde väl vara något med en hund knuten till varje staty. Hoppas någon nappar på det. Kan den ene vara lite käpp så kan väl den andre. Ett nytt ord varder fött!